Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
eller vov vov! Eller snarare som om de plötsligt fått
höra ett skri från urtidens vildmarker,
Hon stampade otåligt med foten i den fina mocka-
skon.
— Vi kvinnor äro ju ändå alla släkt med var-
andra. Något binder var och en av oss till den andra.
Skall då ingen annan känna och tillstå det ärligt som
jag? Att vi alla, alla äro av samma blod! Jag drages
oemotståndligt till er, men ni hycklerskor, ni vilja
inte begripa mig, Du tänker gå nu? Ja, gå du. Gå!
skrek hon plötsligt till,
Angela reste sig. Hon darrade.
— Jag går, sade hon. Men var inte ond på mig,
Bell von Wenden.
En plötslig impuls drev henne att vänligt räcka
Bell sin hand.
Bell strök sakta över den.
— Ja, adjö då, Angela, sade hon, kanske generad
över sin häftighet. Kom tillbaka till mig. Du får inte
vara rädd för mig eller tycka att jag är alltför be-
synnerlig. Saken är den att jag behöver sällskap —
ditt sällskap.
Angela gick några ögonblick senare nedför gatan.
Hon frös efter värmen uppe i Bell von Wendens
rum. Hon skyndade framåt. Hon tyckte sig ännu
omsvept av kvava rökelsedofter och ville komma
loss ur dem.
Men nu kände hon inte uteslutande ovilja mot
Bell. Något nytt hade kommit till. Medlidande?
Kanske. Angela visste det väl inte själv.
16. —v. Krusenstjerna, Porten vid Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
