Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
sedan, när oron stillats och drömmarna förverk-
ligats.
Och en eftermiddag, då hon vandrade omkring
så bland den gamla kyrkogårdens gravhällar och
minnesvårdar över forna tiders borgare, sångare
och krigare, kom Thomas Meller med raska steg
emot henne på en av gångarna. Han stannade, då
han var ett stycke ifrån henne.
— Jag var just på väg upp till er, utbrast han.
Angela lade sin hand i hans.
— Jag tycker här är så vackert, sade hon sakta.
Thomas tittade sig omkring, som om han förut
inte märkt, var han gått. Han såg skimret av månen
över träd och buskar och gravvårdar, och när han
vände sig mot Angela, dröjde detta milda sken över
hennes ansikte och lyste ur hennes ögon:
— Ja, här är vackert, sade han tyst, nästan an-
daktsfullt: Och de gingo sida vid sida.
Thomas talade. Han hade varit strängt upptagen
den sista tiden. Det var sin stora sydamerikanska
samling han höll på att ordna med tanke på de där
mecenaterna, som skulle förmås att förvärva den
för det etnografiska museet. Det var ett både roligt
och smärtsamt arbete. Varje sak han tog i sina hän-
der och prydligt förtecknade på lappar kom honom
att minnas äventyr han varit med om, händelser,
människor — ting han upplevat och aldrig mer
skulle uppleva.
— Till sist komma de kanske att göra mig till
diktare, småskrattade han, men det låg ett bittert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
