Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
— Nu tänker Thomas Meller på något annat,
brukade de säga.
De hade alltid varit rädda för hans ironiska
tunga och ännu mera för något i hans natur, som
tycktes förrädiskt och dolskt och som på ett djupare
sätt skrämde. Man kunde aldrig vara säker på ho-
nom, han var ingenting att lita på, hette det om ho-
nom som ung, och även när han då var som mest
överströmmande älskvärd och underhållit sina gäster
en hel kväll, varnade man på hemvägen gärna var-
andra med ängsliga och misstrogna ord: ”Nästa
gång ger han oss en dolk i ryggen.” Ännu som
mogen man fanns i hans väsen mycket av detta
oberäkneliga och förborgade som på kvinnor ofta
utövar dragningskraft, men på män nästan undan-
tagslöst verkar frånstötande, och som alltid oroar
alla. Man var ense om att det var en besynnerlig
människa och svår att komma underfund med.
Under denna sin vistelse i Stockholm skaffade sig
Thomas inte heller några närmare bekanta, Han be-
hövde inga sådana, och han hade kommit bort från
den traditionella sällskapliga trevnaden, då alla sitta
och skubba sig mot varandra och slött kallprata i
väntan på spriten. Med den nya på en gång stupida
och fräcka tonen hos de yngre hade han också svårt
att få kontakt. Oftast höll han sig tyst, om han ej
fick lust att måtta ett hugg mot någon eller det
plötsligt roade honom att kasta loss och tala om
ting som intresserade honom för någon verklig eller
inbillad åhörare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
