Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
att kyssa henne, men han hade ännu icke sagt sig
att han älskade henne. Han lutade sig närmare
rutan. Det var som om Thomas Meller där ute på
gatan stämt möte med den där mannen i spegeln,
som drag för drag liknade honom, men ändå inte
riktigt kunde vara han.
En skugga tycktes fara över spegeln och för-
mörka den. En gammal vädrande hanhund som får
känslor om våren? Nej! Nej! Så var det inte, Han
var åter ung. Han levde åter i en evig vår och i en
odödlig ungdom. Sannerligen, det var denna afton
något av den pånyttfödda vårens värme i luften —
eller kom: värmen bara från de små elektriska lam-
porna bakom rutan? Thomas drog tungt efter andan.
Ett minne höll på att arbeta sig fram inom honom.
Nu dök det plötsligt in i spegeln svagt skimrande
som återspeglingen i ett vatten. Det var den blom-
mande röda busken i Manolitas trädgård, som den
där natten, när han fått veta om sin mors död, hade
brunnit som ett lysande hjärta under stjärnhimlen.
Ville den nu erinra om andra kvinnor som han älskat
eller trott sig älska? Han ville sträcka ut sin hand
och bryta alla, alla dessa brinnande blommor. Hans
eget hjärta, hans mandoms starka och trotsiga hjärta,
hårdare, obetvingligare efter allt än någon vek ung-
doms, skulle hålla elden vid full låga.
— Angela!
Han mumlade hennes namn högt.
Han önskade att det fallit regn från himlen för
att tvaga namnet rent från den smuts, som Bell von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
