Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
vänliga trösteord och råd. I övrigt voro de enda
egentliga avbrotten i hans enformiga tillvaro be-
söken på röntgeninstitutet. Men också dem hade
han nu blivit van vid. Varje vecka hette det ätt
”tämligen snart skall godsägaren kanske nog kunna
resa hem”. Men tiden gick, och överläkaren, pro-
fessor Klarinett, tycktes ännu ej kunna besluta sig
för att Hans förbättrats tillräckligt för att få ge
sig av.
Vad tänkte väl Hans på, där han satt ensam i
Sitt rum och stirrade på de flygande molnen? Ack,
hans ögon blevo alltmer mörka, liksom fyllda av
molnens grå färg. Hans ansikte, alltid litet och
smalt, hade sjunkit ihop. Munnen var hopknipen
som över en hemlighet. Näsan stack fram vass med
åtstramad hud. Ögonlocken, stora och tunga, läto
ibland blicken bara sila fram som ett ljus som fläm-
tar i staken.
Hans var paralyserad av tanken på döden, Fan
hörde dess vingslag ständigt — ständigt. Genom allt
som rörde sig och levde förnam han ljudet av dödens
flykt: i spårvagnens fräsande över skenorna nere
på gatan, i fotsteg som smällde mot trottoaren, i
dämpade röster, i en gosses klara stämma, i vatt-
net som han lät forsa i tvättfatet, då han tvådde
sina händer, och i prasslet av handduken, när han
torkade dem, i vinandet som uppstod, då en flock
lyftande fåglar flög över hustaken för att söka ro
för natten. Å, detta gnisslande, surrande, skrikande
ljud av dödens vingar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
