Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Tryckte han i förtvivlan händerna mot öronen,
viskade suset i dem och hjärtats oroliga slag om att
de också hört detsamma — alltid detsamma.
Och när om aftnarna månen steg upp över taken,
samma måne som lyste över Angelas lyckostrålande
ansikte, stirrade Hans på den med outsäglig skräck,
Då tyckte han att månens strålar som smögo sig
genom fönstret över hans golv voro dödens vita ben-
rangelsfingrar, vilka sökte efter hans strupe för att
krama om den.
Han tänkte ibland också på den härliga Dora,
som kommit till honom i ödestugan och hindrat ho-
nöm att taga sitt liv, Och när han tänkte på henne,
fick han ett sting i hjärtat som över något han för
evigt förlorat. För honom hade hon blivit overklig
som en av de drömmar man stundom kan ha även
vaken. En gång hade han tyckt sig skymta henne
på gatan här i Stockholm. Men han var inte säker
på att det varit hon. Det var så många eleganta
unga damer, som gledo förbi honom i vimlet utan
att ägna honom en blick. Han visste att Petra ibland
träffade Dora, men han sökte inte: upp henne. Han
hade slutat att söka efter lyckan.
En afton bad Jacob Levin honom till sig. Jacob
hade plötsligt erinrat sig sin stackars svåger. Sally
och barnen voro för ovanlighetens skull borta på
någon tillställning. Jacob hade inte något särskilt för
sig, och så fick han det infallet att fördriva aftonen
tillsammans med Hans von Pahlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
