Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Då hejdade Hans sig och gapade med vittskilda
läppar. Kvinnan, som han ett ögonblick dåraktigt
trott vara Dora, hade stannat under en gätlykta.
Skenet från lyktan träffade hennes ansikte som när
en solkatt från en spegel eller ett öppnat fönster
blixtsnabbt skjuter ned på något föremål och belyser
det med hela sin kraft. Hennes purpurbjärta mun
blödde levrat i det smutsiga och ojämnt påbredda
sminket. Den tunna näsan var som doppad i mjöl,
och från munnens gapande sår hade blodet sprutat
ut i målade rosor på kinderna, medan ögonbrynen
voro svarta streck ritade i kol. Kärleksloöcken som
föll ned i pannan hade raknat och såg ut som ett
dumt utropstecken efter ett obscent ord, En kvinno-
spillra i trasor och med framsträckta kloliknande
händer som tiggde och ville hålla fast, Hans ville
rusa sin väg. Men det var något i detta ansikte som
kom honom att rysande böja sig närmare det. En
blick av fattigt vemod mitt i den imiterade lysten-
heten. En grimas av smärta bland sminkets röda
rOSOT.
Jag är lik dig, tänkte Hans. Det är någonting
som gör oss lika varandra.
Kvinnan lyfte ett par glåmiga och sorgsna ögon
mot honom,
— Älskling, ska vi gå hem till mig och ha litet
trevligt? pressade hon toönlöst fram.
Och när hon nu stötte ut orden mellan tänderna,
som om de kväljt henne, hörde Hans åter dödens
skrik och gnisslande i hennes röst.
18. — v. Krusenstjerna, Porten vid Johannes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
