Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
i röda gap. Men det var Jacobs uppdragna överläpp
han såg för sig. Stora tårar droppade nu ned från
Hans von Pahlens ögon. Han gick där och grät —
en ensam, till döden invigd man som ingen brydde
sig om att trösta.
— Gode Gud! mumlade han. Vad har jag gjort?
Dora!
Han förstod att Jacob Levin skulle hämnas på
Dora. Och det var han, Hans von Pahlen, som ut-
lämnat henne. Hade han varit galen? Naättluften
hade strax blåst bort det mesta av hans rus, och
fast ännu något omtumlad, började han redan över-
fallas av det plötsliga tillnyktrandets fasa.
Men ur stadens brus urskilde han då Doras ömma
röst. Den talade till honom med små kuttrande ton-
fall och ett litet klingande skratt. Den smekte hans
kinder, som om en lätt vind farit över dem. Dora!
Hennes höga klackar slogo mot gatstenarna. Det lät
som en revelj. Tram-tra-ta-ram. Och i Doras fot-
spår följde en hel härskara av unga kvinnor. De
hade alla Doras leende ögon och blonda hår och
röda lockande läppar. Det stod samma pust av
raffinerad, syndfullt frestande och ändå skogslikt
frisk och djuriskt oskyldig ungdom omkring dem.
Det utgick från dem samma kroppens övermått av
förmåga att älska och skänka lust.
Där kom en gestalt emot Hans. Dora? Åter hörde
han smällandet av de höga lackskinnskängornas
styltklackar. Han ilade ivrigt emot henne. Dora!
Han var nära att ropa hennes namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
