Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
Det var som om kappa och handskar tryckt henne i
detta ögonblick.
Stellan som stått nedböjd över Alexandra for
hastigt ifrån henne med ett litet fnissande, då han
hörde bullret från dörren. Han köm sig inte för
med att hälsa, utan bara stirrade på Paula och An-
gela. De sågo tillbaka på honom, och Paula gick ett
par steg baklänges, som ville hon med sin breda
gestalt hindra modern från att se in i rummet. Men
Lilian var redan där och trängde sig emellan An-
gela och Paula.
— Lilla Alexandra, skrek Lilian till med gäll
röst. Till och med nu kunde hon ej låta bli att säga
”Jilla” Alexandra.
Alexandra erbjöd en märklig anblick. Hon satt
på en stol. Hennes klänning låg över en annan. Hon
hade blott på sig en vit spetsunderkjol, som var upp-
dragen en smula, så att det ena benet i svart tråd-
strumpa syntes upp till knäet. Kjolbandet var starkt
åtdraget i midjan, och däröver välvde sig bysten i
åtsittande rosafärgad korsettskyddare grann och
väldig. Halsen, som hon ansåg vara det vackraste
hon hade, låg naken och blank ned till delningen
mellan brösten, vilken likt en djup och mörk gång-
stig försvann hemlighetsfullt under korsettskyddaren.
— Vad är det, lilla du? sade Alexandra noncha-
lant. Du stör oss.
Hennes stora näsa blev röd, som alltid när hon
var ond, och tänderna sköto ut, som tänkte hon
hugga till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
