Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
Jacob spillde litet aska på sina kläder,
— Det är nog mig du närmast är skyldig pengar,
sade han. Betalningen skall jag ha. Det är inte mer
än rätt. Jag behöver den bättre än någon. Mitt liv,
min tid skänker jag till andra. Men ser du, jag har
en framtid, jag, som jag måste tänka på. Därför
vill jag nu ha tillbaka en del av vad jag lagt ut på
Dora av dig. Eftersom du har varit med på ett
hörn och själv har erkänt det.
Allt blodet sjönk på nytt från Hans von Pahlens
kinder. Äntligen förstod han. Bettys broder var i
färd med att för egen räkning inkassera likvid för
de famntag hans älskarinna av godhet skänkt hans
sjuke svåger. Den uppåtgående läkaren och män-
niskovännen doktor Jacob Levin krävde honom på
förfallen betalning för att han ägt hans patient.
— Jude! sade Hans långsamt.
Och det var första gången han använt det ordet
som ett skällsord.
Jacob spratt till som för ett slag. Han hade svängt
sin piska, och snärten hade träffat honom själv rätt
i ansiktet. Där var det igen detta hat mot hans ras,
mot judarna, som under denna larmande germanska
tingel-tangelväckelse, i vilken han själv och så
många semiter med honom passivt eller aktivt med-
verkade, allt oftare på nytt började droppa som het
olja i luften omkring dem. Jaså: jude! Där voro
vi igen.
Och ofrivilligt kröktes hans rygg, och hans
huvud föll ned mot bröstet. Det var alltså tacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
