Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
I rummets skymning lyste Agdas kropp åter säll-
samt månlikt vit. Bell ville inte tända ljus. Det var
något overkligt tjusande, som strålar från en arinan
värld, med denna vita varelse som vaggade av och
an i rummet. Bell mindes den lilla ljuva Maj, som
städat i skolan. Var fanns hon nu? Och den vackra
Cecilia, som hon rest med i Italien och som nu var
död. Och Angela som var så grymt oåtkomlig.
Då hon nu talade till Agda, kom det i kort-
huggna befallningar, men under orden flämtade
hennes röst darrande av hjärtats häftiga slag:
— Sträck er! Böj er! Lyft armarna över huvu-
det. Nej! Inte så!
Bell reste sig upp och gick fram till Agda.
Hon fattade tag i hennes handleder och förde
hennes armar i en båge uppåt. Deras ansikten
kommo nära varandra.
— Försöker alltså Stellan aldrig kyssa fröken?
frågade Bell leende.
Agda kunde inte heller låta bli att le:
— O, hur kan fröken von Wenden tro?
— Å, han är ju en ofullgången flicka själv och
som sådan ganska nätt. Och just därför skulle han
väl kunna beundra skönheten hos en annan flicka.
En verklig flicka som är så mycket vackrare !
Men Agdas ögon mörknade. Drev Bell med
henne? Bell uppfattade genast förändringen.
— Ni blir tyst så fort, viskade Bell. Ni är inte
som de andra, De andra unga flickorna här hos mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
