Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
därför att sorgliga saker som begravningar inte voro
för barn.
Jacob Levin önskade denna dag att också han
varit barn för att han skulle sluppit åka med Betty
ut till kyrkogården. Han blev glad av lättnad, då
telefonen kallade honom till en patient som var så
dålig, att hon säkert skulle taga hans tid i anspråk
hela förmiddagen. Kanske berodde hans ovilja att
bevista svågerns jordfästning på en viss liten gna-
gande känsla i bröstet, som påminde om samvets-
kval.
Uppe i våningen vid Johannes” kyrkogård stod
Angela och lät sina blickar flyga över staden, Hon
tyckte synd om Hans därför att det var en sådan
vacker dag.
Också hon hade som greve Gusten Värnamo nyss
läst begravningsritualen i psalmboken. Ett par ord
ringde i hennes öron: ”och märka det granneligen
i vårt hjärta att vi i denna världen icke hava någon
varaktig stad”.
— Icke någon varaktig stad.., upprepade An-
gela viskande. Skulle allt detta försvinna i en dimma
för ens ögon en gång? Skulle denna underbara vår
en gång sjunka ned med henne i en grav, som om
den aldrig varit?
— Gode Gud, låt mig få leva, viskade hon ut mot
den blå himlen. Om du vill, tillade hon hastigt.
Och något av den extas som fyllt hennes hjärta
för halvtannat år sedan på Eka, när Josef Wahlbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
