Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Men månskenet som silade över Petras uppåt-
vända ansikte visade att hon sov djupt. Med en gäll
röst, alldeles olik hennes vanliga, en röst som män-
niskor som tala i sömnen ofta använda, ropade hon
ut i rummets tystnad:
— Thomas!
Angela skälvde till, Petra drömde om Thomas i
samma stund han nyss lämnat Angelas bädd.
Angela betraktade ivrigt Petras ansikte. Log hon
inte? Älskade hon Thomas? Hon hade förklarat en
gång för Angela att hon glömt honom. Men hade
hon inte sagt det, efter det att Angela berättat att
hon och Thomas älskade varandra? På samma sätt
som nu i sömnen hade Petra den där gången, när
hon legat dödssjuk av feber, ropat Thomas” namn.
Då hade Angela icke ens vetat, vem han var.
Angela låg alldeles stilla och väntade på att Petra
skulle ropa till igen. Men det var så tyst. I luften
dröjde ropet efter Thomas. Angela sade sig att
Petra ännu måste älska honom. Hon ville inte tänka
på det. Aningen om Petras hemliga kärlek borrade
ändå inom henne. Men det var ju till henne, Angela,
som Thomas givit sin kärlek. Hon måste glömma
Petra!
Den svarta fågeln med den hungriga hackande
näbben var nu i färd med att klösa Petras hjärta.
Angela kunde inte hindra honom. En känsla av
något ruvande ödesdigert fick makt med henne.
Skuggfåglarna mot gardinen förmådde inte flyga.
De flaxade ömkligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
