Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
grund äv att hon hade en alldeles för kort under-
kjol. De sågo outsägligt skrattretande ut, dessa
stolpliknande skånkar, som schavade framåt utan
ett spår av behag. Stellan tänkte elakt att det var
väl att icke också klänningen var genomskinlig över
brösten, ty dessa bröst hade han fått nog av, då
han målat henne och han gycklande talat om hennes
"kolossalt stiliga” hals. Han hade verkligen blivit
fullkomligt illamående av dem, Fast de voro över
hövan fylliga och stora, blottade de ändå, menade
Stellan, hela den vissna och grå fattigdomen hos
en obetäckt kvinnokviga som aldrig fått kalva
och som aldrig känt mjölken porla ned i spenarna
för att tjäna till mat åt en hoppande och skuttande
unge. Inte alls som människa utan bara som målare,
tyckte Stellan att tant Alexandra var ”en animalisk
anomali”, uttrycket hade han läst i en konstartikel
som Tage Ehrencreutz nyligen fått införd i Foster-
ländska Dagbladets söndagsbilaga, och han trodde
ätt det betydde: ett misslyckat djur.
Det föreföll Stellan som om också hans mor i
detta ögonblick hade något av gammal ungmö över
sig, Denna ständiga samvaro med den älskade
väninnan förskönade henne inte. Och ändå hade
hon ju ett vackert ansikte. Men Stellan konstaterade
tyst för sig själv att också hennes näsa var röd och
att den ljusa klänningen i sin delikata blå nyans av
saxiskt porslin långtifrån klädde henne.
Även Paula, stackars Paula, var inpassad i den
tavla han redan i tankarna var i färd med att måla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
