Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Hon var i grönt som han själv, men något förfär-
ligt gräsgrönt, som visst skulle föreställa smaragd,
och fast hon försökte räta på sig och se morsk ut,
uppfångade Stellan ändå den hätska blick hon
kastade efter den i rosa skyar promenerande Alex-
andra. Voro de då tokiga allesammans som läto sig
styras av denna hemhyena?
Petra och Angela hörde icke samman med hans
tavla. Petra såg till och med bra ut. Och Angela —
ja vad vär det med henne?
Stellan lutade sig fram och kikade in i hennes
ansikte, då hon nu gick nedför trappan. Hon gav
honom oberörd en blick tillbaka. Hennes mun var
het, blossande röd, som någon blomma. Hennes
mörka ögon voro litet beslöjade. Och i Stellans
svampiga hjärta drog det då ihöp sig, som om något
gjorde ont, som om han gått miste om ett tillfälle.
Han följde henne med blickarna. Till och med för
honom var det något sinnligt upphetsande i hennes
höfter, som gungade litet. Stellan tog ett skutt ned
på verandan och gav till en liten upprörd vissling.
Tillsammans med Tage gick han så långsamt efter
de andra ut genom grinden.
De togo vägen genom skogen. Angela saktade
stegen litet så att hon kom att gå en smula efter
den första gruppen. Hon hörde Tage Ehrencreutz
och Stellan prata på några stegs avstånd bakom sig,
men hon visste inte hur deras blickar följde henne.
Lyckligt omedveten om dem hade hon en känsla av
att hon knappast snuddade vid marken under sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
