Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
=— Så lätt ni är, sade han.
— Så stark löjtnanten är, svarade hon då.
— Hur vet ni att jag är löjtnant? frågade Bernard
road.
— Å, man hör så mycket. Allt får man veta av
tjänstfolket.
Hon sade ”tjänstfolket” med föraktfull betoning,
precis som hans mör skulle ha sagt. Det log han åt.
Hon var ju ändå bara en liten jungfru,
— Ni är inte svensk? fortsatte han att förhöra
henne.
— Ack nej!
Han fick hela historien om hennes spanska här-
komst. Men han liksom Alexandra undrade inom sig,
om hon inte ändå snarare var något slags semitisk
blandning. Emellertid var det något särskilt med
henne, som knappast åtminstone kunde vara judiskt:
den behagliga rösten, sättet att lägga huvudet på
sned och lyssna, själva den naiva tonen. Nej, sådana
voro i varje fall inte genomsnittsjudinnorna. Bernard
kände många Sarons blomster, och allesammans hade
de tyckts honom beräknande, Den här lilla röjde ingen
metod i sin flirt med honom. Och att hon försökte
intaga honom, nu sedan han bjudit upp henne och
föreslagit henne en promenad, var uppenbart. Men
hon hade ett ödmjukt sätt att kokettera på som vann
honom. Det verkade nästan som när ett litet barn
gör konster och då och då tittar upp på en med en
blick som vill säga: Gjorde jag det bra nu? Är du
nöjd? Då kan jag väl få något gott?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
