Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
De gingo en stund tysta. Han sneglade på henne
från sidan och slogs på nytt av att hon var så vacker.
Hur kunde en mun som inte nyss blivit kysst vara
så blossande röd? Och den mattbleka hyn var bara
den av så stor skönhet att även om hon ej hade haft
andra behag, skulle man bedårats av detta elfenbens-
vita. Han böjde sig fram för att få se hennes ögon.
Då gav hon honom en underlig blick, som om hon
skrattat åt något eller erinrat sig något.
— Vad skrattar ni åt? frågade han då otåligt
med en irriterande förnimmelse av ätt han gjorde
sig löjlig.
— Å — åt ingenting, sade hon. Det kommer för
mig ett och annat, och då måste jag skratta.
— Har ni haft fästman? frågade Bernard.
Han uppfångade hur det glittrade till i hennes
ögon.
— Å nej! sade hon. Jag aktar mig. Jag känner
flickor, som ha fått barn. Och sådant kan jag inte
med. Det är dåliga och lättfärdiga flickor.
— Så hård ni är, sade Bernard flyktigt.
— Man måste hålla på sig själv, svarade hon.
Men det lät inte riktigt äkta. Det föreföll Bernard
som om hon velat fresta honom genom att visa hur
oåtkomlig och anständig hon var.
Deras fötter lämnade märken efter sig på ängen.
Klövern var inte så hög än. Men de trampade ned
den, Bernard vände sig om och såg hur de gått upp
en smal stig tvärsöver ängen. Han kände det under-
ligt: som om han varit förföljd — och för förföl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
