Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Hon lade åter huvudet på sned och såg på honom
med glittrande ögon, som om hon skrattat åt något.
Nu visste han varför han kände motvilja att gå till-
baka. Där borta fanns Stanny. Han måste tala med
henne, och han kunde det inte.
Han böjde åt sidan några motsträviga grenar och
banade väg in under dem, och varje gång han
stod där och höll undan en kvist såg han ut som
en lakej, som öppnar en dörr för en liten skön-
het till comtesse. Kanske kände hon det så också.
Hon spatserade fram med den stolta halsen höjd,
och hennes steg hördes icke på de mjuka tuvorna.
Hon uppfylldes av en känsla av triumf. En sådan
stilig och artig kavaljer hon fått! Han var löjtnant,
inte stallknekt. Hon älskade allt som var fint.
Slutligen kommo de fram till en liten öppen plats.
Här var redan skymning. Trädens grenar flätade
sig samman över deras huvuden. Tuvorna fingo en
ton av sväg lilas och sågo ut som sidenkuddar.
Bernard satte sig och drog Frideborg ned till sig.
Han lade plötsligt sitt huvud i hennes knä och låg
alldeles stilla med slutna ögon.
Aldrig ville han gå tillbaka I Där borta ruvade ett
problem som han inte mäktade lösa. Han tyckte
att det stod som ett moln över Ösa, som så snart
han närmade sig platsen sänkte sig ned över hans
huvud och ville kväva honom.
Han sade lugnt till Frideborg:
— Nu skall du bli min, hör du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
