Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Hon hade lagt handen över ögonen. Han trodde
att hon grät och att det nu skulle bli det vanliga
besväret med henne. Flickor av hennes klass måste
alltid tröstas efteråt, som om de lidit en oersättlig
förlust. Så gräto de också i köket, då de råkat slå
sönder en dyrbar skål.
Men när han tog undan hennes hand, märkte han
att hon skrattade.
— Var det så roligt? frågade han och måste le
mot sin vilja, fastän han kände sig förbryllad.
— Ja, så roligt var det, sade hon alltjämt skrat-
tande.
Han blev inte riktigt klok på henne. Var hennes
skratt i själva verket gråt? Hennes ögon hade en
starkare glans än nyss, en glans som av tårar.
Då hörde han hur gonggongen gick på Ösa. Han
var så väl förtrogen med det ljudet att han skulle
kunnat höra det på en mils avstånd ifrån herr-
gården.
— Jag måste hem till supén, sade han och reste
sig hastigt.
Hon satte sig också upp, men när hon fick se att
hennes vackra klänning blivit skrynklig, började hon
oroligt och med nervös omsorg syna den, som om
hon varit rädd att den fätt en rispa.
— Kom nu, sade Bernard.
Då reste hon sig och skakade ut kjolen. När de
gingo därifrån, såg han att hon kastade en blick
bakom sig. Också han tittade sig då om. På det ned-
legade gräset glänste en liten vit sammanknycklad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
