Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
— Skål för den som hatar katter, sade han och
höjde sitt glas.
Men han sänkte det strax igen, då fru Landborg
vände ett ansikte, kritvitt av vrede, emot honom.
Outtalade hatfyllda ord tyngde luften. Skålen blev
inte drucken. Ola Landborgs lilla försök till revolt
kvävdes i sin begynnelse.
Sparrisen bjöds omkring. Den var samma efter-
middag plockad i trädgårdarna på Ösa, och den hade
en arom av moder jorden själv.
Bernard satt med slappt hängande underläpp, som
med ens gjorde honom så lik en utlevad gubbe, och
stirrade på sin mor. Han tyckte att den svarta katten
växte upp ur hennes barm, att hon i detta ögonblick
födde fram denna mer eller mindre avkönade hanne
— en pervers födelseakt som försiggick mitt under
en charmant supé. Och samtidigt fick han plötsligt
ett slags häpen föreställning om att detta djur var
Stannys far, en av de många hannar, som vilat just
där mot hans mors ljusa mjuka skinn. Män som
med rispande naglar, liksom kattklor, ytterligare för-
giftat blodet hos denna redan från födelsen delvis
förgiftade kvinna och genom henne fördärvat luften
på Ösa, så att den nu fått samma fräna stank som
den, vilken utgick från den svarta kattens päls och
gap:
Han kände sig sjuk av tanken och samtidigt log
han åt den. ;
Han tog det kupiga gröna glaset, som var fyllt
med rhenvin, och stötte det mot Stannys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
