Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
steg, som om de haft ett mål. Från andra sidan av
parken trängde ett svagt ljud av röster fram till
dem. Det var väl de övriga som promenerade där
borta, alldeles som fru Landborg sagt att man
skulle göra.
Thomas öppnade grinden för Angela och stängde
den sedan med en liten smäll, som ljöd som ett
skott i den stilla kvällen. De voro utanför. Åter togo
de varandra i hand och strövade ned till havet, Solen
hade för länge sedan gått ned, men himlen hade ett
sådant skimmer att man anade att den dröjde kvar
någonstädes, döljande sig som ett skimrande ljus
under himmelens kupa.
De stannade på sanden helt nära vattnet. Det kom
i små porlande böljeslag upp emot dem. Ibland vätte
det spetsarna av deras skor, men de flyttade sig inte
undan. De hörde havets sorl, det trängde sig in i
deras öron och sjöng inom dem. Inga mänskliga
röster nådde mera fram till dem. De tyckte sig en-
samma med havet, med den underbart ljusa himlen.
Så började de dröjande gå utmed havet. De sågo
inte på varandra, De sågo hela tiden utåt havet,
som om de väntat att något skulle komma till dem
långt där bortifrån, De talade inte. Havet viskade
till dem. Och de lyssnade.
Angela mindes då den aftonen, när hon var barn
och gått ifrån Eka hand i hand med den där under-
lige lille gossen, som ville vandra till jordens slut,
till himlen. Johan von Pahlen hade kommit efter
henne och åter fört henne tillbaka till Eka, men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
