Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
Förmodligen hade han väl somnat, när skökan
snubblade över honom, Vad han skulle uppe i trap-
pan att göra, förstår jag inte. Men huset var sig
inte likt i kväll, Han tyckte nog inte han visste vart
han skulle ta vägen.
— Jo, huset var sig nog ganska likt i kväll, bara
mera sig självt än någonsin, invände Bernard, glad
över att Stanny äntligen sade något. Jag har ibland
tyckt att hela hemmet är som en värkande varböld,
och i kväll har den mognat och spruckit, så att en
del var runnit ut, Det är hela skillnaden.
— Jag älskade min älskade Gray, sade Stanny och
snyftade plötsligt till.
— Du har ju mig kvar i alla fall, sade Bernard.
Men när han sade det, kände Stanny en häftig
smärta inom sig. Bernard begrep henne inte.
Hon hade haft Gray i ett par år nu. De hade sällan
varit skilda åt. Tidigt på morgnarna hade han krafsat
på hennes dörr, och när hon öppnat den, hade han
kastat sig över henne, vild av fröjd. De hade tumlat
om med varandra på mattan i hennes rum, till dess
de båda uttröttade blivit sittande framför varandra
och stirrat in i varandras ögon. Och i hundens guld-
bruna ögon hade Stanny då skymtat något som hon
aldrig sett i en människas blick: ett tåligt vemod,
som gav henne lust att gråta, och något stilla, som
kom henne att ana att bortom allting, på en plats
i rymden eller under jorden, funnos just två sådana
sorgsna ögon, som iakttogo allt, som skedde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
