Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
levde, utan att kunna tala om vad de sågo, kanske
en tyst skapare; som led av vad han skapat, därför
att han visste dess hopplösa, förtvivlade tomhet och
fann det hela så oändligt ändamålslöst.
Och för första gången var det som om Stannys
kärlek till Bernard sviktade litet, blev grumlig. Elon
tänkte på hur Bernard i raseri kastade vinbuteljen
mot den öppna spisen i biblioteket, och ofrivilligt
jämförde hon hans lynnesutbrott med sin mors i
kväll. De voro lika varandra dessa två. De sparkade
till det, som kom i deras väg. De voro gripna av en
förstörelselusta, som tycktes ha sin rot i deras hjär-
tan. Ja, kanske, och hon ryste, kanske var även hon
själv lik dem i detta.
Men i kväll var hon så förvirrad av sorgen över
sin hund att hon nog inte kunde tänka klart. Hon
smög sig till en blick på Bernards ansikte. Ljuset
från den öppna dörren föll över det. Och hon ryckte
plötsligt till, emedan det kom för henne att hon sett
andra unga män som i något voro lika honom. Stel-
lan von Pahlen, Tage Ehrencreutz — hade inte de
också denna ljusblå fladdrande blick, detta gubb-
drag kring munnen, som passade så illa samman
med deras röda, alltför röda läppar, som tycktes
enkom gjorda för kyssar?
Men när Bernard nu långsamt vände sig mot
henne och log litet trött, blev hon skamsen över sina
tankar. Hon visste inte att hon höll på att vakna.
Grays död och hatet mot modern-skökan som dödat
honom hade träffat något i hennes inre, kanske bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
