Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
väckt hennes slumrande känsla för vad som var
rätt och anständigt.
Hon hörde, hur de andra nu gingo ut på loggian.
Deras röster läto forcerade, De skrattade hårt och
högt, som om de spelat en komedi och måste
hålla intresset spänt även hos dem som sutto högt
uppe på raderna. Hon hörde sin mors röst och bet
sig i läppen, Värre voro då skadorna inte, än att hon
nu var i stånd att underhålla sina gäster. Stanny
såg för sig, hur hon nu skulle sitta där blek och
intressant med skenhelig, moderligt förlåtande min,
njutande av deltagandet över dotterns hysteriska
utbrott och med den stackars bitna handen ombun-
den och baddande sitt ansikte med den andra. O om
Gray hade bitit av henne båda hennes fördömda
händer! O om Stanny själv hade lyckats krossa hela
hennes förbannade ansikte! Och med äckel tänkte
hon på, hur hennes mor efter detta skulle söka vinna
henne på nytt, liksom den sommaren hon tagit ifrån
henne baron Dermont, som Stanny varit nära att
fatta ett ganska starkt, fast motvilligt tycke för.
— Solen går snart upp, viskade Bernard.
— Ja, sade Stanny, snart skall solen gå upp.
När hon vaknade, skulle inte Gray stå skälvande
av otålighet vid hennes dörr. Hon ville somna och
inte vakna mer. Finge hon rätt på moderns revolver,
skulle hon ladda den på nytt, Tanken på döden
kändes med ens så ljuvlig. Hon skulle försvinna,
bli borta i en sval ro, dit inga röster nådde och där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
