Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
och Stanny ryste till, då hon förstod att även de
älskade varandra.
Kände hon inte en sekunds avundsjuka? De tan-
kar som börjat röra sig inom henne, smidde och
smidde en kedja, som slutligen skulle bli för stark
för henne att bryta sönder.
Men då Bernard nu lade armen om hennes axlar,
flyttade hon sig ofrivilligt närmare honom.
Hon blickade upp mot honom, men när hon
märkte att han betraktade havet, såg hon också dit.
Det var en röd strimma i vattnet, Den vidgades
och blev till en svallande bred väg. Och det var
som om denna breda väg upprört havet. De andra
vågorna, som icke träffats av ljuset, de grå och
mörka vågorna kommo svallande från alla håll för
att skölja över detta röda — för att släcka det.
Men också de färgades då röda och drogos in i
strimman, till dess hela havet syntes skifta i blod.
Och då höjde sig solen vid horisonten — en rund
halva, liknande en väldig måne på nedgång. Men
den steg hastigt och jagade rosenfärgade skyar
framför sig, till dess den rullat upp helt och hållet
och liknade en guldslant, som varit tyngre än de
andra slantarna, så att den ej kunnat hållas kvar i
pungen. Det var något barbariskt över detta skåde-
spel. Något iskallt och hårt, som icke tycktes ha
något med den leende naturen att göra. Det var en
hälsning från en natt, som varit alltför kort och
därför icke fått sin vanliga vila, utan endast mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
