Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Han tryckte henne närmare intill sig. Hon smekte
hans hår med varsamma små heta fingrar. När han
talade om detta, var han som en yngre Johan von
Pahlen. Plötsligt hade de också blivit släkt! Hon
förstod honom, såsom hon hade förstått Johan.
— Jag älskar dig, viskade hon. Och nu skall jag
vara din älskarinna, och jag skall inte vara rädd
som sist. Du ser ju att jag inte alls är rädd nu.
Då tog han henne om axlarna och böjde henne
bakåt mot bädden.
Hon låg där litet flämtande och såg på honom
med vidöppna ögon. Så försökte hon resa sig. Men
han höll skrattande emot.
— Förstår du inte, Thomas? viskade hon då
snabbt. Jag måste ta av mig de här kläderna. Jag
vill inte du skall ha så mycket besvär med mig som
där i båthuset.
Då lät han henne resa sig. Och med mjuka åt-
börder lossade hon kläderna omkring sig. När hon
fått av sig klänningen och stod där i byxor och
linne, blev hon helt ivrig. Hon vek ihop klänningen
ordentligt på en stol, precis som när hon skulle gå
och lägga sig på kvällen. Byxorna lade hon över den
och slätade ut dem, som för att visa hur ordentlig
hon var. Inte heller skorna och strumporna behöll
hon på. Hela tiden vände hon ryggen till för att han
ej skulle se hur hennes kinder blossade och få den
oriktiga föreställningen att hon var rädd. Men när
hon tänkte draga av sig linnet också, ville inte hen-
nes händer hjälpa henne längre. Då sprang hon fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
