Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Han kunde inte slå ihjäl henne, men han kunde...
Febrilt började han leta i sina fickor och hittade ett
litet ritblock och en blyertspenna, som han alltid
gärna bar på sig. Bara de nu inte stege upp från
bordet! Tbland brukade de sitta kvar länge.
— Håll upp huvudet, är Alexandra så söt, hördes
Stellans röst, jollrande, nästan öm. Stilla! Inte röra
på sig! Så ja!
Alexandra rätade på sig, Hon tyckte om, när
Stellan någon gång gjorde en skiss av henne. Det
smickrade henne. Och hon märkte aldrig, hur han
förskönade dessa porträtt.
Det var många och långa veckors förtret som nu
löpte ut i Stellans fingertoppar och styrde hans
penna. Han var bortskämd och fordrande och som
liten brukade han häftigt bryta sönder de leksaker
han tröttnat på. Nu ville han göra detsamma med
Alexandra.
Han lade huvudet på sned, trutade med munnen
så att saliven rann om den, drog ett snabbt streck
här, ett annat korsstygn där. Han hade en talang att
träffa ett slags förvridna likheter. Det var när han
målade större, anspråksfullare tavlor, vilka han höll
på och petade med i det oändliga, som han alltid
ömkligen misslyckades. I den här skissen lät han
Alexandras luktorgan dominera. Han tog henne som
hon nu satt, läsande i tidningen med den långa tapir-
snabeln nedsjunken i den som om den sugit upp
lukten av alla begångna brott, stanken från världens
alla gödselhögar. Han fick denna fruktansvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
