Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
andra vräkande sig i hans egen säng och därvid före-
ställt sig henne just sådan som denna Alexandra på
skissbladet. Hennes röst, än sylvass och skärande, än
sträv och mullrande, hade stigit upp genom golvet.
Och han hade hört Lilians kvävda gråt, och ibland
ett kiknande, fjolligt skratt från henne som gick ho-
nom ännu mer på nerverna. Men han hade inte rusat
ned för att skilja de älskliga väninnorna åt. Något
hade alltid hållit honom tillbaka. Han visste inte vad
det var. Kanske hade han hindrats av det sega spin-
delnät som åren vävt omkring honom.
Han sneglade upp till Stellan. Han förstod att om
Stellan ej ritat dit Lilian också, Lilian med armarna
om Alexandras hals, hade han uraktlåtit det av hän-
syn till sin far. Lade han nu skissen framför Alex-
andra, skulle hon säkert packa sig av. Det kliade
i Peters fingrar av lust att göra det. Men han för-
mådde det inte! Med en liten feg förhoppning att
Paula skulle vara starkare än han sköt han försik-
tigt teckningen över till henne.
Paula såg på bilden. Så tryckte hon den mot sitt
bröst och gav till ett litet rop. Hon begrep strax
vad hennes far ville att hon skulle göra.
— Vad är det? frågade Lilian en smula oroligt.
— Å, ingenting, mamma. Stellan har bara gjort
Alexandras porträtt igen.
Alexandra dök upp ur tidningen. Innan hon hade
hunnit säga något, hade Paula med kalla och dar-
rande fingrar lagt skissen i hennes hand.
Alexandra satte den framför sina ögon och såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
