Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
dagarna hade de samtidigt kommit fram till spegeln,
och då Petra nu åter som första gången, då de på
Nybo tillsammans blickat in i spegelns hemlighets-
fulla glas, sett deras ansikten återgivna på det där
förvridna viset, hade hon med ett utrop dragit sig
undan. Angela ville inte ens tänka på att Petra ännu
hyste några känslor för Thomas. Så snart sådana
tankar kommo, slog hon bort dem, och sedan
glömde hon dem.
Nu lade hon armarna om Thomas” hals och sade
ivrigt:
— Det blir inte höst i är, Thomas. Inte så länge
vi äro tillsammans.
Nej, sommaren skulle vara evigt. Solen skulle
blixtra över dem — blommorna slå ut omkring dem.
Nya knoppar skulle ständigt bildas. Och de grepos
båda av denna underliga heta oro som ofta kommer
över människorna, då de se att den korta sommaren
nalkas sitt slut och de ej vilja erkänna att det är så.
Deras tag om varandra blev fastare. Angela kröp
tätt intill Thomas, som hade hon velat komma ända
intill hans hjärta.
— Kyss mig, mumlade hon med slutna ögon.
Som en blind trevade hon sig upp mot hans mun.
Hennes ögonlock darrade. De långa ögonfransarna
skälvde mot kinden. Och Thomas Meller blev för-
skräckt, då han såg att hon grät. Han kysste hennes
ögonlock, hennes panna. Men när hans mun nu bor-
rade sig in i hennes, blev hon stilla.
De hade så vant sig vid varandra, att den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
