Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Men Angela såg att det darrade glädje i Petras
liksom vilset sökande leende och att hennes ögon
tycktes skåda in i något ljust och underbart.
— Det blir ju också ditt barn, säåde då Angela.
— Ja, svarade Petra, det var det jag menade. Det
skall också bli mitt. Vi två lyckliga mödrar ...
Och Petra brast i gråt. Hon lutade sig intill
Angela, och hennes kropp skakade av snyftningar.
Hon grät över sitt liv som hon tyckte varit så för-
felat. Och ett ögonblick kände hon en vild svart-
sjuka mot Angela — denna Angela som fick bära
Thomas Mellers barn under sitt hjärta. Men då steg
åter denna sällsamma glädje, som ingenting tycktes
kunna dämpa, upp inom henne. Och med slutna ögon
och med sitt huvud vilande mot Angelas bröst vis-
kade hon:
— Mitt lilla bärn!
Och Angela visste inte om Petra menade henne
eller barnet som skulle komma.
Då ringde det i telefonen. Dörrarna stodo öppna
till salen och ut till tamburen, där apparaten var
placerad på ett bord. Klockans gälla ljud fick dem
att rycka till och sätta sig upp.
— Det är Thomas, sade Angela. Han ringer hit,
för att han är orolig över att jag inte kommit.
Hon ville skynda ut i tamburen, men Petras armar
slöto sig om henne.
— Han reser i kväll, sade Petra kort.
— Ja, sade Angela, och hon kunde inte hjälpa att
en liten snyftning undslapp henne, Han reser i kväll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
