Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
— Förstår du inte att detta är vårt barn? Vi
måste vara ensamma om det. En gång övergav Tho-
mas Meller mig. Nu lämnar han dig. Men den här
gången har han skänkt oss en gåva, som jag då fick
vara utan, Nu måste vi visa oss stumma av tack-
samhet och tystlåtet vårda den.
Petra log underligt och fortfor sedan i samma
ivrigt viskande, övertalande ton:
— Jag skall hjälpa dig. Å, det skall jag visst!
Det där lilla barnet skall växa upp på Eka, som du
växte upp där. Minns du hur du älskade Eka? Du
lekte i parken. Tänk på de vackra näckrosorna ute
1 sjön! Och ön! Allt det där skall vårt lilla barn få
se och glädja sig åt. Vi måste vara ensamma om det.
— Men det är ju också Thomaäs Mellers, invände
Angela på nytt.
— Han har ju sin hustrus. Han har Cecil. Han
behöver inte mer, Oss behöver han åtminstone inte.
Angela var nära att gråta. Det kramade kring
hennes hjärta, Vad Petra sade var sant; och därför
gjorde det dubbelt ont.
— Snart bli vi kanske tre fröknar von Pahlen,
sade Petra.
Då log också Angela.
— Ja, viskade hon, Tre...
Det hade börjat skymma i rummet. Himlen där
ute över taken mörknade.
— Du är lycklig, sade Petra, och hennes röst blev
med ens öm, Du är lyckligare än jag någonsin
kan bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
