Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
— Jäg har bråttom, sade hon emellertid onådigt
och skyndade vidare.
Men hon hörde hans klumpiga steg och flämtande
andedräkt bakom sig. De gingo länge så, Frideborg
före med lätta springande steg och Josef Wahlbom
ett stycke efter henne, varm och tung och klumpig i
sin tjocka svarta rock.
Frideborg såg ibland upp på himlen. Snö-
flingorna hade upphört att falla. En rymd fylld av
hemlighetsfullt mörker mötte hennes blickar vart
hon såg. Den ruvande himlen gjorde henne beklämd
till mods. Frideborg som älskade allt som glittrade
och blänkte brukade bli glad, när stjärnorna lyste
fram, Också Josef Wahlbom sneglade ibland upp
mot himlen. Gud hade denna afton slutit sig innan-
för dessa mörka gardiner, Hans öga vilade icke
längre på Josef Wahlbom. Och Josef Wahlbom
var icke i kväll Guds lille gode stridsman. Han var
trött att kämpa mot köttets begär. Han hade ju
visserligen fått en stor skräck för att synda mera
så svårliga efter sitt förhållande med Adele Holm-
ström, men sedan den aftonen hans hand ovarligt
strukit mot Frideborgs varma lena hud, hade han
icke desto mindre oupphörligt drömt om henne,
Han råkade sällan några unga flickor. Det var
mest blott halvgamila eller åldrande damer sådana
som Alexandra Vind-Frijs och grevinnan Carola
som omgåvo honom, och de fingo honom endast
att desto häftigare längta efter något riktigt ungt
och doftande. Han grät där han gick i Frideborgs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
