Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
efter henne, och det var så ljuvligt bara att känna
att någon behövde henne. Det var det som kom
henne att lätt som en fågel trippa fram på gat-
stenarna. Hon gick där och smålog för sig själv.
Ensamma kringdrivande män, som i en lyktas sken
varsnade det där småleendet, hejdade ofrivilligt,
plötsligt maktlösa, sina steg, och länge efter det hon
gått förbi stodo de stilla och undrade vem hon var.
Något ömt och outsägligt milt hade snuddat vid
dem.
Men Agda fortsatte sin väg i mörkret. Hon vär
inte rädd för mörkret. Hon var inte rädd för döden.
Himlen fylld av skimrande stjärnor välvde sig över
hennes huvud. Hon nickade åt- dem, i hemlighets-
fullt samförstånd, som om de varit hennes vänner.
Hon förstod att hennes liv nu skulle helt och hållet
förändras. Men det oroade henne inte. Hennes
händer, märkta av tusen nålstygn, skulle stryka över
en lidande medmänniskas panna. Hon skulle få
makt att förjaga alla onda spöken som hemsökte
denna plågade människovarelse.
Och eftersom hennes hjärta liksom Fridebörgs
var som en fågels hjärta, tyckte hon att hennes
kropp plötsligt fick vingar och kunde lyfta sig från
jorden. »Med dig är jag inte rädd för döden.» En
utbrunnen man trött på främmande, inlärda laster
och led vid onaturliga begär, som kanske icke ens
voro naturliga för honom, hade bett henne om nå-
got, bett henne jaga bort döden från hans huvud-
gärd. Ja! Ja! Och nu svävade hon bort genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
