Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
rymden. Där var det lätt att andas. Fåglar kommo
flygande mot henne från alla håll. Deras duniga
vingar snuddade smeksamt mot henne. De sjöngo.
Och hon förstod vad de sjöngo. Det var en sång
om stjärnor och om det eviga blå. Det var en sång
om gröna träd som stodo så fast med sina rötter i
den sköna jorden och som sträckte ut sina grenar
för att de skulle söka sin vila på dem. Och nu var
Agda nere i de land där man slog ihjäl varandra
och där luften genljöd av de sårades skrik och
suckar. Hennes vingar endast växte då. Hon sänkte
dem ned över den stackars hetsade jorden, en dim-
lik vit och mild duva var hon som samlade alla de
kämpande under sina gryningsbleka vingar. Där
hade de det tryggt. Döden drog sig undan. Den
kunde inte längre finna sina offer. Men under
Agdas fågelvingar pep det och levde, som om hon
fått en hop skrikande små i sina varma dun.
Agda stannade och såg leende upp mot stjär-
norna. Nyss var hon en fågel. Nu var hon bara en
liten kvinna som hade ett par mjuka bruna händer,
som lugnande kunde smeka över en het panna. Hon
älskade sagor. Hon levde själv i en stor saga som
inte ville tåga slut.
Hon bannade sig själv. Hur kunde hon bli så glad
över ett brev att hon tyckte sig flyga genom all
världen? Så länge hade hon vandrat ensam, Hen-
nes hjärta var så fyllt av längtan och kärlek. Änt-
ligen skulle det få tömma alla sina skatter. Hon
grubblade inte över om det var en ovärdig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
