Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
skulle taga emot dem. Kanske en som skulle blåsa
sin orena andedräkt över guldet så att det för-
vandlades till gråsten. Men Agda trodde icke att
det bland syndare fanns några verkligt ovärdiga
och orena. Sådana finnes det endast bland de själv-
rättfärdiga och i egen mening goda och ostraffligt
vandrande. Eller skulle hon själv blivit ovärdig
och oren endast därför att underliga smekningar av
så hårt tryckande händer och läppar överrurhplat
och rört vid delar av hennes kropp? Nej, kärleks-
fulla människor grubbla icke. De kärleksfulla
kasta sig mitt ut i faran. De äro som blinda. Men
de: ha ett ljus inom sig, som icke är lätt art
släcka.
Nu bar Agda detta ljus i handen. Hon gick var-
samt framåt som ett barn i lång vit nattskjorta går
till sin vita bädd. Inga skuggor skrämde henne. De
drögo sig grinande undan uppåt husväggarna, Där-
ifrån tittade de ned på barnet och ljuset som fula
trollgubbar som ville blåsa upp sina kinder för att
släcka lågan så att världen åter skulle bli becksvart.
Men de vågade inte. Inte heller greve Gusten af
Sauss skulle kunna blåsa ut Agdas ljus. Många
gånger när de onda andarna komme att ansätta
honom, skulle han kanske vilja det. Men en smal
liten hand skyddade då lågan, och han fick frysa i
kylan till dess han åter längtade efter ljuset. Hon
själv hade ju, om också mot sin vilja, fallit för
samma onaturlighetens synd som han, men hon
trodde ej längre riktigt att det fanns någon synd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
