Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
von Pahlen och lille Elias Vanselin. Och bland dem
stod också greve Gusten. Hon hörde att de nojsade
med honom. De ville att han skulle köra dem hem i
bil, men han tycktes inte ha lust, utan menade att
de kunde gå den korta biten.
— Äsch, då stolpa vi väl då, gossar, hörde
hon Kiss Nilssons läspande flickstämma ropa
skrattande.
I nästa ögonblick hade han lekfullt puffat av
greven hans lilla rundkulliga hatt. Det var tydligen
menat som ett skämt. Men greven tyckte väl inte
om den sortens vanvördiga skämt, utan blev ond,
och vanmäktig av ilska ville han kasta sig över
Kiss. Då löpte de alla skrattande sin väg.
Hatten rullade under tiden tvärs över gatan och
fram till Agdas fötter. Den var som en liten svart
hund som kom rännande till sin härskarinna. Agda
tog upp den med ett litet medlidsamt leende,
— Stackars hatt, viskade hon och strök varsamt
över den.
Nu kom greven sökande efter sin hatt, När han
var helt nära henne, utan att ändå se henne, steg
hon ut ur skuggorna och fram till honom,
— Här är hatten, sade hon och gav honom den.
Han stirrade på henne med rödkantade ögon, och
hon upptäckte att han grät.
— Varför gråter du, Gusten? frågade hon.
— AA, kära Agda, är det du? sade han och grep
med en famlande rörelse efter hennes arm. Är du
ute mitt i svarta natten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
