Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
bleve det mindre svårt. Men i nästa ögonblick
fann hon det syndigt och beslöt att blott tänka på
den som det var hennes plikt att älska och att
skänka honom den kärlekens lust han behövde och
som han hade äktenskapets heliga rätt till.
— Jag älskar, viskade hon och lyfte armarna.
Viskade hon det verkligen till den där röde
svullne mannen därinne som ej kunde se någon i
ansiktet, därför att hans blick beständigt ville
irra? Kanske! Ännu trodde hon på sin uppgift
att hjälpa och leda honom. Med små snabba steg
sprang hon uppför trappan. Det var ett besynner-
ligt ljus i korridoren. Det var små sömniga lampor
som skänkte det så sparsamt. Från köket därnere
trängde stekos. Hon hörde prat och mummel från
matsalen, En dörr stod halvöppen. Hon hejdade
sig just när hon skulle stiga in. Hennes mörka
ögon vidgades litet.
Dora, den ljusa underbara Dora, satt vid fönstret
med ansiktet vänt utåt mörkret. Agda kunde höra
att hör gråt Jacokh Levin stöd lutad över
hennes stol. :
— Varför skall du gråta? sade hän samman-
bitet, och hans ansikte var fyllt av hat. Tårar
hjälpa oss inte.
Och han lyfte Dora, satte sig själv och drog
henne ned på knät, strykande över hennes silkesben.
— Osborn kunde ju låtit oss vara i fred här,
Nu sitter han därnere och skroderar och är krigisk,
din käre man, Men gråt ändå inte för det. Alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
