Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Men Kiss var nedslagen. Löjtnant Maceson bör-
jade åter se sig omkring och undra vart hans
hustru och Jacob Levin tagit vägen.
— De kanske inte veta ätt vi gått till mat-
salen, sade Agda. Jag skall gå upp och säga
till dem.
— ÅA, för all del, inte skall fröken besvära sig,
mumlade Macson. Men själv trodde han sig ej om
att kunna ta sig upp för trapporna.
Agda stängde sakta dörren till salen. Hon var
glad att komma därifrån. Hon såg dörren stå
öppen ut till förstugan och gick ut på trappan.
Himlen lyste av stjärnor. Hon tyckte mörkret
sträckte vänliga armar mot henne. Hon älskade
denna tystnad på landet. Den skrämde henne ej,
som den skrämt Bell nyss. Hon drog djupt efter
andan. Den klara luften gjorde henne gott. Hon
var kanske litet rädd för Gustens röda ansikte
därinne. I morgon, nej, en annan natt skulle hon
vara ensam med honom i ett rum med två stora
sängar. Var hon nu rädd att hon misstagit sig?
Dolde sig icke någonstädes kanske här i det vän-
ligt viskande mörkret en famn som det skulle vara
en ljuvlighet att sjunka in mot? En ung man som
skulle taga henne i sina starka armar. Och hon
mindes Sven von Pahlen. De hade varit nästan
barn då, men därborta i ladan den gången hade väl
något av den stora kärlekens väsen med en mjuk
vinge berört deras heta kinder. Honom skulle hon
tänka på, när hon skulle ge sig till Gusten, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
