Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
— Jag vill visa dig kammaren. Din säng-
kammare — vår sängkammare... fortsatte hon
ivrigt.
Så måste han följa henne uppför trappan, som
draperiet gjorde mörk. Men Adéle slog upp dörren
till deras gamla rum. Där var himmelssängen.
Där stodo kommoden och skrivbordet. Genom
fönstret såg man den gyllene höstdagen skimra.
Här syndade jag, tänkte Josef sorgset. O, vilken
gruvlig tid!
Den tycktes honom nu så oändligt avlägsen.
Med en rysning såg han bort på sängen. De där
vita dammiga omhängena hade länge förföljt
honom i drömmen, Hans kinder liksom sjönko
ihop. Hans haka föll ned. Han såg ut som ett barn
som vill brista i gråt. Men Adéle märkte det
inte.
— Ja, här har du mig igen, sade hon nästan
glatt. Nu tar vår sängkammare åter emot oss.
Ingenting är förändrat här. Det är precis som för
två år sedan. Minns du hur rädd jag var, när jag
smög mig ned för trappan, att min man skulle
höra mig?
Hon skrattade föraktligt:
— Jag hade ej behövt vara ängslig. Han sov,
den drasuten. Också sedan har jag ibland gått och
lagt mig här. Då har jag inbillat mig att du ännu
varit hos mig. Hela rummet har varit liksom
genomträngt av dig.
Han visste inte hur han skulle kunna avbryta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
