Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
henne att hon var försmådd, Kastad åt sidan!
Hennes ögon skulle tala om det för dem, Dessa
två år hade hon trott sig vara älskad. Hon hade
haft minnet av stunderna med Josef att passa på.
De hade närt henne, hållit henne uppe. Nu föllo
också de samman. Ingenting fanns kvar därför att
han med avsky vänt sig bort ifrån henne. Höst!
Ingenting är så förfärligt som en liderlig kvinnas
höst — när brunnarna torkat upp och törsten ändå
finns kvar:
Adéle smög sig fram till spegeln. I glaset såg
hon sitt tärda ansikte. Hon hatade det: den bleka
smala munnen, ögonen som hade fått djupa skuggor
omkring sig. Och nu skulle här firas bröllop, två
bröllop, dubbelbröllop. Tvenne sälla par skulle
vigas i kyrkan, och hon var bjuden med på festen
hos fru Betty von Pahlen på Ekereds säteri. Hon
hade låtit sy sig en bröllopsdräkt bara för detta
tillfälle. Skulle hon inte se ut som en vålnad i den?
Och allt som var kvar hos henne var nu denna
svidande avundsjuka mot alla andra, mot alla dem
hon trodde lyckligare lottade, vilken alltid värkt
inom henne. Nu blåstes den åter upp inom henne.
Den blev till en ond böld som smärtade bara hon
vågade röra sig. Också hon kunde ha gift sig med
en fin och bildad man, men hon hade i stället kastat
bort sig på den simple arrendatorn, den knölen,
Nu skulle hon sitta som ringaktad gäst vid andra,
så ojämförligt mycket obetydligare kvinnors bröllop
med dylika bildade och fina män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
