Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
av truppen. Jag tycker inte heller om dem. Skulle
du vilja ta engagemang hos dem?
Angela skrattade litet.
— Nej, det skulle jag inte göra, det är jag
säker på, sade hon.
— Se, äntligen skrattade du, skämtade Jacob.
Nu tänker du inte längre på att jag var — så där
sista gången? Kanske var det svartsjuka. Jag har
alltid särskilt hållit på dig. Men jag tycker inte
riktigt om att du är så ensam här.
Angela gick fram till fönstret.
— Jag är inte alls ensam här, sade hon begrun-
dande. Jag har Petra. Hon älskar redan barnet som
skall komma. Vi bli en liten familj, med Petra som
den starka och beskyddande — ett slags familje-
fader. På Eka är man förresten aldrig ensam. Om
nätterna kan jag vakna av att träden susa. Då
tycker jag att de tala till mig. De viska om en stor
lycka. Vågorna i sjön slå mot stranden, de sjunga
på en särskild melodi. Det låter som en vaggsång
för ett nyfött litet barn. Mitt barn! Mitt och
Petras barn! Det är som om hela naturen hade sitt
intresse av det, Då tycker jag att jag också hör
samman med naturen. Något växer inom mig —
växer liksom träden växa. Det har slagit rot i
mig. Det är kanske en blomma, vars blad sakta
och lent röra vid mitt hjärta. Men det är mer än
en blomma, fast det har samma stillsamma liv
ännu som blomman, Då förstår jag att träden tala
förtroligt till mig — vågorna också som om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
