Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
Lilians blick. Han drog klumpigt Alexandra med
sig nedför trappan.
Lilian hörde deras steg. Näsduken låg kvar.
Hon sjönk ned på en bänk och höll Josef Wahl-
boms svettindränkta näsduk för ansiktet.
Hon grät. Så fann henne löjtnant Macson
uppe på den. skumma läktaren. Han hade nu
också kommit till kyrkan, och man hade bett
honom säga till Lilian. Kyrkan skulle stängas.
Han hade en fågel han nyss dödat hängande med
brustna ögon och blodigt huvud från sin arm.
Lilian såg på fågeln och skrek till. Det var som
om hon själv hade fått ett dödande skott.
— Kom med ner, vet jag, sade löjtnant Macson,
skrattande utan att låtsa om Lilians förgråtna
ansikte.
När han böjde sig ned för att hjälpa henne upp,
snuddade fågelns ännu varma kropp vid henne. Då
rusade hon ifrån honom och ut i solskenet. Löjt-
nanten kom makligt efter. Fågeln, som den grå
gumman velat han skulle lämna utanför, dinglade
och svängde för varje steg han tog.
Agda som såg honom komma med den döda
fågeln tyckte att solskenet plötsligt försvann. Ett
moln svepte förbi över den vackra dagern och fick
också den att långsamt dö bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
