Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
hade gått bakom ett moln, och det duggade av grått
i luften. Det såg ut som om den strimmats av
den gamlas grå hårstrån. Så ful ålderdomen ibland
kunde te sig! Så ledsam! Varför blev man inte
skönare och visare med åren? Var det då sinnena
och deras glädjeämnen som måste leva och andas
för att man skulle hålla sig daggfrisk och skön och
ej förtvina?
Betty började gå tillbaka till Ekered. Hon kände
till en genväg genom skogen och slog in på den.
Det var inte ofta hon promenerade utanför Ekereds
ägor. Det kändes så ovant. I skogen var det ett
stilla sus i trädkronorna. Först hörde hon ej på
det. Men när det äntligen trängde in till henne,
kände hon också en doft av kåda från trädstam-
marna och en lukt av fuktig mossa och syra. Det
gjorde gott. Det var som balsam. Då Betty vände
huvudet uppåt, återspeglade hennes ögon de väx-
lande skuggor och ljusfläckar som träden kastade,
när molnen på himlen seglade över deras toppar
eller när vinden förde deras grenar åt sidan. Varje
gång hennes ögon blevo mörka av dessa starka
skuggor, kände hon sorgen svartare än förut inom
sig. Men när ljuset kom silande, var det som om
det också lyst upp något inom henne. Då mindes
hon Hans — hur tillitsfull han varit emot henne, hur
hjälplöst han tytt sig till henne många gånger och
hur skönt det varit för henne att då få vara honom
till ett skydd och ett stöd. Hade han icke ändå
älskat henne mest? Han hade varit ett sorgset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
