Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
in i henne, bli en del av henne själv. Men nu för-
stod hon att hon längtade efter Thomas. Skulle
denna oro aldrig gå över? Hon hade upplevat väl-
lusten, och hon kunde inte glömma den,
— Thomas, viskade hon åter, liksom hon viskat
utanför kyrkan under vigseln.
Men det var tyst och kallt omkring henne. Hon
vacklade till där hon stod. Då försökte hon, som
för länge, länge sedan, att bedja till en Gud. Men
hennes läppar voro torra och funno inga egna ord.
Rent hjärta skapa, Gud, i mig,
giv mig en ny viss ända,
upprepade hon endast trött. Giv mig och mitt barn
ett rent hjärta! Gud. Gud.
Intet mer. Trädens skuggor böjde sig mot
henne. Deras grenar vöro händer som sträcktes
efter henne. Då tyckte hon att barnet rörde sig
inom henne. Det var inbillning, ännu var det all-
deles för tidigt. Men hon tyckte att en liten hand
sträckts ut och trevat efter hennes hjärta. Då
spratt det till av fröjd. Hela världen behövde inte
stiga in i henne. Hennes egen kropp rymde redan
en ny värld, Hon skulle föda fram den. En liten
värld med mänskliga lemmar, klara ögon och gyl-
lene hår. Den skulle få röst. Blommornas kalkar
som ringande böjdes mot varandra skulle inte ha
en ljuvligare röst.
Och Angela kände sig mäktig som en skapare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
