Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
— O, nästan grät Frideborg och lade huvudet
på sned, Det vackra, vackra släpet!
Stellan lyfte försiktigt fötterna från det. Han
också blev mycket ledsen över den skada han vållat
och fick en förlägen min, som om han rövat Fride-
borg på något. Frideborg satte sig mitt på golvet,
som om hon varit rädd att släpet skulle glida från
henne. Där satt hon och såg så komisk ut att
Stellan trots allt måste skratta.
— Res dig då, skrek han muntert. Du kan väl
ändå inte bli sittande på ditt släp hela natten heller,
Då kröp hon upp, vek ihop släpet och lade det
ordentligt på en stol.
Därefter började han själv klä av sig. När han
samtidigt såg hur Frideborg lät kläderna falla,
tog han upp hennes små byxor och trädde dem på
sig. Allt som var flickaktigt lätt, mjukt och
kokett trådde han ju efter ända sedan han som
liten klätt ut sig i Paulas kläder.
— ÄA, får jag? sade han.
Han var så smärt och rund över höfterna. Undan
för undan tog han på sig allt vad Frideborg lät
glida av sig. Underklänningen nådde honom strax
nedom knäet, Han såg fullkomligt ut som en
balettdansös och gjorde förtjust ett par danssteg
över golvet.
Frideborg betraktade honom i spegeln. Hon log,
men hon tänkte på Bernard. Hela tiden voro hen-
nes tankar upptagna av honom. Det var väl ändå
på något vis galet att hon befann sig i det här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
