Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
Det var i sista minuten. Vita näsdukar viftade
redan. Löjtnant Osborn Macson hurrade. Tåget
gled ut från perrongen.
När vagnarna kommit en bit bort, sprang Adéle
ned mellan de blänkande skenorna. Hon började
gråtande löpa efter tåget. Hon sprang efter sin för-
lorade kärlek, den enda smula lycka hon slickat åt
sig i livet.
Nu försvunno vagnarna i en krök. Tjock rök
vällde mot Adéles ansikte. Långt bortifrån hördes
lokomotivets skrik, Det fyllde Adéöles bröst så att
det ville sprängas.
Så vände hon långsamt tillbaka. Arrendaätorn var
icke med bland de avskedstagande, eljes skulle han
väl hållit fast henne. De andra sågo skrämda på
henne. Men hon gick sin väg utan att låtsa om
dem.
Angela och Petra foro hem i sin vagn,
— Jag är glad att det är över, sade Petra sakta.
Angela såg upp mot den blå himlen.
— Luften har blivit lättare, log hon. Nu äro vi
ensamma igen. Det är härligt.
Och när Eka åter blev synligt badande i solsken,
sågo de mot gården med glänsande ögon. Framför
dem låg kanske nu en svår tid, men de skulle gå
igenom den tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
