Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
visst. Men Petra var ändå icke hennes far eller
mor, hur god hon än varit. Och när Angela lutade
sig tillbaka mot kuddarna, såg hon så tydligt för
sig den där lilla flickan som först kommit hit till Eka,
Hon hade lärt sig älska Eka, hon älskade det
varmare, mera innerligt nu. Parkens träd hade
blivit hennes vänner. Den lilla ön mitt i sjön hade
väl mistat något av sin trolskhet, men var alltjämt
en tillflykt undan världen. Men hon var ensam,
och ensam skulle hon föda sitt barn. Då måste
hon ömka sig själv en smula. Hon föll ned från
den himmel med stjärnor dit hon nyss flugit. Hon
var bara ett stycke skälvande och plågat kött, och
ögonen förmådde hon inte längre lyfta uppåt. Hon
var fången i sig själv som i en fängelsecell.
Fötter och händer blevo tunga som bly. Till och
med det nya livet inom henne tyngde och tryckte
och skänkte icke längre någon glädje. Det bara
växte och trängdes inom henne, pockande på en del
av henne själv. Hon blev ju uppäten av det.
En natt då Angela kände det så och tårarna just
börjat rinna, öppnade Petra sin dörr och kom in
till henne, Angela hörde henne komma, dörren som
knarrade litet, de lätta stegen över golvet, men hon
öppnade inte ögonen.
— Angela, sade Petra sakta. Gråter du?
Petra satte sig på sängkanten och lade handen
över Angelas ögonlock. Angela vilade i dess mör-
ker. Den mjuka varma handen gjorde henne gott.
Också genom dess ådror strömmade samma blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
