Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÅ
eget land rätt ned i den brinnande avgrund, på
vilken det balanserade.
Petra och Angela tittade på brevet och sågo leende
på varandra. De älskade dessa söndagsmorgnar på
Eka och hade alls inte lust att få in andra männi-
skors röster i den stilla matsalen. De sågo arren-
datorn gå förbi. Han gick verkligen utmed kan-
terna på gårdsplanen — liksom av gammal vana,
för att ej förstöra krattningen. Det rörde Petra.
Hon tyckte alltjämt om honom med en särskild
öm känsla som inte längre hade med kärleken att
göra. Hans ansikte skymtade ett ögonblick förbi
rutan. Det var bekymrat och blekt. Vem vet vilken
natt han dök upp ur? Det skarpa ljuset blottade
hans sorger, som om det plötsligt borrat tvärs ige-
nom honom. Så var han försvunnen.
När de nu kommit till kaffet, lyfte Petra miss-
tänksamt konvolutet mellan två fingrar och skar
upp det med bordskniven.
— Det är från Frideborg, sade hön och vände
hastigt bladen.
— Ä, Frideborg!
För Angela dök genast bilden av Frideborg upp.
Frideborg med sin mattbleka hy, denna underbara
elfenbenshy som ingen annan, utom Agda, hade
och som gjorde hennes ansikte till något sällsamt
smycke hämtat från ett okänt och fjärran land,
Frideborg med ögon, mörka, dunkla ögon som
sågo något långt borta, Frideborg med ett skratt
som var vulgärt och som steg i kaskader mot skyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
