Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
de fått sina ögon öppnade. Och nu värkte ögonen
och det sjöng för deras öron.
— Vi måste göra något för dem, om det behövs
— nu när vi veta alltsammans, sade slutligen Petra.
Faster Laura ville det, det förstår jag äv vad hön
skrivit.
Ja, hon ville det, tänkte Angela, Men till sist
fattades det henne ändå mod att bekänna. Därför
gömde hon boken så väl. Kanske tänkte hon också
att var och en ändå måste ensam reda upp sitt liv
som hon själv fått göra det. Fastän hon gjorde det
på fel sätt. Du stackars fattiga Laura Löwenström!
Lampskenet föll på den stramaljklädda stolen,
som ända tills nu gömt Laura Löwenströms hem-
ligheter för dem. Rosorna glödde mystiskt, Blad
och blommor slingrade sig uppåt och dolde stjälken
som i djupet och mörkret trofast höll dem samman,
Angela flyttade sin hand och tog försiktigt på
stolen som om hon väntat att den skulle bränna
henne som eld. Det föreföll henne här där hon satt
i natten bredvid Petra, som om stolen bar upp
deras släktträd. Så som rosorna och bladen här
slingrade sig om varandra och läto halvutspruckna
knoppar och nya blad skymta i ett oändligt per-
spektiv gåvo de på ett hemlighetsfullt sätt bilden
av en stor släkt, där inte ett blad eller en blomma
kunde ryckas lös och fara för sig med vinden —
fast på samma gång också av en stor och samman-
hängande enda mänsklighet, där allt var invävt, in-
snott, inådrat i vartannat. Och var inte den stora
mänskligheten själv den enda säkra släkten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
