Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Det var ängslande och fröjdefullt på en gång.
Ett litet hugg hade släktträdet fått. Ett okänt
skott hade ympats in på det, Men blommor och
blad som sprucko ut från det skottet voro så för-
villande lika de ursprungliga. Hade inte även
Levins släkt, den mörka judiska, kommit till von
Pahlens? Rötter och grenar förenade sig och ville
växa upp till ett högt träd som nådde himmelens
blå kupa. Och Angela själv, bar icke hon också
under sitt hjärta ett liv som kom med ny sav till
den gamla stammen?
Livets oändliga förvirrande skönhet grep henne.
De små människorna trodde att de syndade och att
de skamfullt följde sina lustar under vårnätters och
sommarnätters bleka måne, men livet behövde dem
för sina fortplantande, förenande, enande ändamål.
De fördes vidare blinda och bedårade av blodets
sång, och de tvingades att skapa och skapa på nytt,
tills dess jorden vimlade av barn och till dess
marken stod klädd med blommor och gräs. Det
fick icke bildas tomrum, myllan fick icke ligga
svart och frölös. Och ur allt detta växande och
födande steg till sist ett vrål upp mot himlen och
fyllde rymden med ett hotfullt eko. Kanonerna
blixtrade ut sina miljoner dödar, svärden höggo,
man brottades med man. Men över en blödande
och dödande människomassa som till sist multnade
1 jorden växte åter en vår spätt ljusgrönt gräs, och
i vårens gräs och bland örter som doftade ännu av
blod och skälvde efter skriken famnade nya
älskande par varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
